Otålig

Ja, så känns det. Otålig och rastlös. Vill att saker ska hända men har inte riktigt makt att få till det som jag vill. Jag gillar absolut inte den här otåligheten. Den sliter och river. Vet inte vad jag ska ta mej till och tar jag mej till med något så blir det bara halvdant eftersom jag egentligen har både hjärtat och hjärnan på annat håll.

Otålig över alla dessa eviga förkylningar och snuvor som gör att jag måste vara hemma från jobbet så ofta så allting haltar. Ingenting går riktigt att planera eller driva framåt. Både vill och orkar dra lasset men blir hela tiden hindrad känns det som. Fast det går ju inte bara lämna små sjuka barn åt någon annan heller. Då känner jag mej som en lurk och så får jag inget vettigt gjort.

Otålig över att jag inte kan springa,inte hinner och kan vara ute som jag vill. Och som jag behöver. Känner i både kropp och själ hur mycket bättre jag skulle må av ett par tre utepass i veckan men jag får det inte att fungera. Den eviga hostan ställer till det och en liten mammasjuk förkylding är inte så lätt att bara gå ifrån

Otålig över flytten som har legat och grott i mitt huvud i månader. Nu har det grott färdigt och jag vill komma iväg. På nätterna när huvudet går på tomgång möblerar jag det nya huset om och om igen. Vill börja ett nytt liv. Gå vidare och lära känna varandra på riktigt så där som man gör om man bygger ett gemensamt liv. Men just nu kan vi bara vänta. Vänta och se. Vänta och hoppas. Håller tummarna men fast det inte känns som något särskilt aktivt agerande är det det enda jag kan göra just nu.

Varför är det så svårt att bara finna sej i situationen. Vila i nuet och lägga avgörandet i händerna på.... Ja, vem det nu är som avgör saker och ting. Varför är det så svårt att tänka som mamma gör "Så som det är meningen att det ska bli , så blir det"