Det gamla huset bakom mej suckar i den starka vinden. En fönsterlucka slår. Den ljumma vinden pressar min tunna klänning mot kroppen och får vågorna att slå hårt mot stranden.
I mina kupade händer håller jag vattnet. Det ligger där som i en liten skål. Det känns mjukt och ljummet. När jag böjer mej fram ser jag vattenytan. Den är stilla och mörk. Det ser ut som en mycket liten skogstjärn.
I mina kupade händer bär jag vattnet. Jag går mot björkskogen. I den stilla vattenytan speglas trädens kronor och den mörka himlen. Trädens kronor rör sej i vinden men vattenytan är helt stilla. Tills jag andas på den. Då uppstår en mycket liten krusning.
Jag bär vattnet genom skogen till gläntan med den flata stenen. Jag kliver upp på stenen och tittar i min lilla vattenspegel. Trädens kronor och den mörka himlen ser jag och ett ljus. Månen är på väg att gå upp.
Jag väntar tills jag ser månens spegelbild i vattnet. Då lyfter jag mina kupade händer mot himlen. Jag vinklar fingertopparna uppåt. Vattnet rinner sakta nerför mina armar. Sköljer mitt ansikte och rinner vidare nerför ryggen. Det är ljummet och mjukt och fullt av månljus. Jag badar i månljus.
Vattnet rinner ner på stenen. Lägger sej stilla och spegelblankt. Den mörka vattenytan återger månskivan så exakt så jag kan se varje grop och varje krater. Jag känner tacksamhet för att jag har fått bada i det mjuka vattnet och månljuset men det finna ingen jag kan tacka.
Sakta bugar jag för månens spegelbild i vattnet. Sedan går jag hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar