Om man följer Memory lane i nordlig riktning kommer man fram till en liten lummig park med några bänkar och en springbrunn. Parken är så liten att den egentligen inte har något namn men de som bor i kvarteret kallar den för Memory park.
I den här lilla trevliga parken är det muskframträdanden varje helg.De är av väldigt varierande slag. Ibland sitter Kim Larssen lite halvpackad på en bänk klockan fyra en lördagmorgon och sjunger this is my life. Andra gånger träffar man på nationalteatern eller Magnus Uggla som bär på ett varningsmärke. Blåa försommarkvällar då livet känns ungt och skört sitter Ted Gärdestad under ett träd och spelar gitarr.Och en gång såg jag John Denver sitta i en stor ek och plinka på sticket till country road. På höstkvällarna riggar de ibland upp färgglada lyktor och strålkastare i parken och sen drar hela det festliga schlagerföljet in med ABBA i spetsen.
Går man längst in i parken träffar man på min mamma och pappa. De sitter i vår blå finrumssoffa under en hängbjörk. Pappa har gitarren med sej och de sjunger " så tag emot en utsträckt hand, och gå med mej längst samma strand".... Banks of Ohio heter den. Och sen sjunger mamma den där oerhört sorgliga sången "hör hur dalens klockor ringa" om nån som körde ihjäl sig, gamle svarten får förstås vara med på ett hörn han också. Och när mamma går för att sätta på kaffepannan så blir det Owe Törnqvist för hela slanten.
Ännu längre in,nästan dold under träden, står en svart amazon med röd galonklädsel . De små vädringsrutorna är öppna och kylaren är alltid vänd mot havet.Mormor sitter i baksätet med rutig bilpläd och alla sina kakburkar. Hon sjunger "drinkarflickans klagan" och "till fängelset går jag så sakta" . Jag gråter fortfarande varje gång jag hör den sången.
Länge,länge vandrar jag i parken och lyssnar till toner som klingade ut för många år sedan.
Ja, vad säger ni som läser- Vad spelas i er del av Memory park
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar