När jag vaknade igen var det natt och månen sken in genom rökhålet.Jag lyssnade i mörkret efter Guluns andetag, efter det lilla surrande ljudet som kom ur hennes näsa när hon andades ut. Det hördes inte. Det fanns inte längre. Aldrig mer.
Ensamheten var så stor och månskenet var så kallt. Jag hade en begravning om tre dagar. Guluns begravning. Vindsnabbas begravning. Det skulle nog gå bra. Inte ville hon leva utan sin Gulun.
Sakta steg jag upp och gick ut i natten. Vindsnabba stod vid Geeren och sov de små grå stråna i hennes hårrem lyste som silver i månljuset.
- Du är verkligen gammal min vän, viskade jag i hennes öra, snart ska du få vila.
Vindsnabba, snabb som nordanvinden ska du få galoppera över de varghövdades eviga slätter
där du alltid är ung och stark.
Vindsnabba suckade och la sitt huvud mot min axel. Hon fortsatte sova. Gammal och trött var hon liksom Gulun hade varit i många år. Men när de kommer till de varghövdade ska de bli unga och starka igen.
Natten var kylig och klar. Hästflocken rörde sej lite i månljuset. Min häst bröt sej lös ur den mörka massan av hästar och kom emot mej. Min häst,hövdingahästen, den som jag fick av en man som redan var på väg mot gudarnas land. En man som var så stor att han räddade sin häst fast han själv fick rida en sämre häst genom de många fasorna på vägen mot den evigt gröna slätten.
Jag gick fram mot min häst, hövdingahästen, och hoppade upp på hans rygg. Utan träns och utan tygel. Han fick gå som han ville. När vi hade kommit en bit från lägret ökade jag farten. På en av de låga kullarna bakom lägret fanns det en mörk silhuett i månskenet. Hövdingahästen gnäggade sakta och fick svar.
Snart galopperade vi sida vid sida i månljuset. Pojken och jag. Tävlade med varandra. Vild berusande fart rakt mot den första strimman av gryning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar