Nästan precis

Jag minns nästan precis hur det var
att ha en kompis som hette Petra
och bygga kojor med henne
under krusbärsbuskarna
heta, stillastående, sommardagar.
Det minns jag, nästan precis.

Jag minns nästan precis hur det kändes
att gå över myrarna med ena stöveln full med ljummet myrvatten
och försöka hålla farfars rödrutiga skjortrygg i blickfånget.
Hans sneglande blick över ena axeln:
- Du är inte dålig på gå i skogen du.
Den finaste utmärkelse man kunde få.
Den känslan minns jag, nästan precis.

Jag minns nästan precis hur det svindlade
när jag höll min förstfödde på armen
och såg in i hans overkligt blå ögon
fulla av uråldrig vishet.
Han hade färdats genom miljoner år
för att just vi skulle få träffas.
Den stunden minns jag, nästan precis.

Det är vad tiden gör. Den bleker
allt till urvattnade akvareller.
Bara nuet sprakar och gnistrar.