Så länge någon minns

En människa lever så länge någon minns henne, det är i alla fall något jag har hört någon gång. Kanske är det värt att tro på också.

Ikväll var jag i kyrkan på musikgudstjänst. Det var som vanligt, bra men aningen för långdraget. Under denna gudstjänst sjöngs psalm 45; Jesu för världen. Det är väl egentligen inget särskilt med den förutom att den var min mormors favoritpsalm. Varje gång jag sjunger den hör jag hennes röst i vänstra örat. Hon blir så närvarande och levande just då. Varför hon tyckte så mycket om den psalmen har jag ingen aning om. Jag frågade aldrig.

När hon var ung ville hon skaffa sig ett yrke. Hon ville utbilda sig till blankstrykerska vid en tvättinrättning. De planerna stöp på att hon inte ägde några skor. Hon kunde ju inte gärna gå dit och söka jobb barfota. Jag vet inte om hon tyckte det var bra att jag hade möjlighet att utbilda mig och skaffa mig ett yrke. Jag frågade aldrig.

Hon levde på många sätt ett liv som kantades av sjukdomar. Fick ett gravt missbildat barn som sedan dog. Familjen drabbades hårt av TBC. Hon var själv intagen på sjukhus otaliga gånger. Jag vet inte hur hon såg på livet och döden. Jag frågade aldrig.

Men jag vet att jag troligen blir en av de sista som minns henne. Jag kan se henne framför mig i olika lägen och ibland kan jag höra hennes röst och hennes lite syrliga kommentarer om saker och ting. Rätt som det är kan jag höra mormors ord, uttryck och tonfall komma ut ur min egen mun.

Kanske lever vi alla för evigt.