Skuld

En del händelser biter sig fast. Små händelser utan betydelse som fastnar och går på repeat i hjärnan , eller kanske i hjärtat, i åratal. Troligen ligger de kvar i mig många år efter att de andra inblandade har glömt dem.

För några år sedan en tidig sommarkväll en sån där kväll som följde på en alldeles ovanligt varm och solig dag. En så varm och solig dag att man egentligen inte ville laga någon mat. Vi hade badat ända tills det redan var middagsdags för länge sedan. Barnens far jobbade den kvällen så vi hade en rask omröstning jag och ungarna. Mitt förslag vann. Vi åkte till pizzerian.

Det var naturligtvis inte så mycket folk, det stora flertalet satt väl och grillade i nån trädgård, men vid ett bord satt en familj. Bekanta så klart. Jag hejade och noterade lite slött att gensvaret var rätt klent. Jag och barnen satte oss vid ett bord nära de öppna altandörrarna. Medan vi väntade på vår mat såg jag i ögonvrån att den lilla flickan i bekantingfamiljen bar sej lite konstigt åt. Hon gick liksom runt och strök sig mot sina föräldrar som satt vid varsin sida om bordet. En lite flickteta på ungefär fem år. Långbent och lite skranglig på det där viset som femåringar är. Jag noterade att det var något fel. De vuxna undvek all ögonkontakt med varandra genom att helt fokusera på lillebror som satt i en barnstol och bankade med en sked i en rätt klafsig pizzabit. De såg inte på varandra och inte på flckan. Troligen hade de grälat med varandra. Det kändes på hela den frostiga stämningen och hela tiden gick flickan runt bordet och försökte se omväxlande sin mamma och sin pappa i ögonen. Hon lyckades inte.

Stora oroliga blå ögon som sökte och sökte kontakt utan att finna någon. Jag steg upp för att hämta sallad och kom så nära att jag hörde vad hon sa:
- Vad fin du är i den där klänningen, mamma.
- Pappa, visst är mamma fin i den här klänningen ?
- Vilka fina örhängen mamma.
- Mamma, visst har jag ätit duktigt.
- Titta, pappa det är tomt på min tallrik.
- Mamma, vilka fina skor du har, mamma......
- Mamma, du är den snällaste mamman som finns.......

Jag satte mej på huk och la armarna om flickungen och viskade i hennes öra:
- Lilla vän, det är inte ditt fel. Du är det underbaraste barnet i universum och du är helt utan skuld. De där två vuxna har just nu så fullt upp med sig själva att de inte ser hur underbar du är men det är deras problem inte ditt. För du är underbar och värd all kärlek i världen.

Nej, det gjorde jag ju inte.

Jag vände mig till föräldrarna och sa:
- Jag vet ju att det inte alls är min sak men ni kan väl ändå ge den här lilla ungen en förklaring. Säg att ni är osams med varandra och att det inte alls är hennes fel så hon slipper känna sig skyldig och ta ansvaret för hur ni mår.

Nej, det sa jag ju inte. Feg svensk som inte lägger sig i, gick bara och satte sig igen. Med en stor värkande knut i magen och flickan fortsatte sin vandring runt bordet.