Jaha, så var det dags igen. Nog är det väl typiskt att så snart det börjar våras så börjar det gro ett litet vilsefrö inom mej och ett, tu tre har det vuxit färdigt och börjar blomma.
Förra onsdagen hade jag några timmar på mej och drog iväg på ett löppass som skulle få ta lite längre tid än vanligt. Det är ju väldigt trist att bara springa efter vägen så jag svängde upp i skogen. Känner till den stigen ganska väl tycker jag eftersom det är nedre delen av Kälagåtte. Jag vet ju att från det här hållet är det väldigt uppför, lerigt och tungsprunget var det också.
- Kul, tänkte jag, läge för en riktig genomkörare.
Uppför och uppför och ännu mera uppför. Sedan kom jag fram till skogsbilvägen som jag visste korsar stigen efter ett par kilometer. Jag tänkte ta den ner till vägen som går mellan Ragunda och Hammarstrand. Tänkte och trodde att skogsbilvägen skulle sluta vid vägkanten en 3-4 kilometer från Hammarstrand. Så jag Svängde vänster.
- Oj, vad lätt det gick. Hård och vältrampad vägbana och lite utför.
Men efter bara ett hundratal meter så började uppförsresan igen. Vägen svängde iväg uppför ett berg och nu var det riktigt tungt. Riktningen började kännas fel också. Efter ytterligare några kilometer rakt uppför tog vägen helt enkelt och smalnade av till två traktorspår. Det var bara att vända och nu hade jag inte särskilt mycket tid på mej alls. Fick försöka stå på lite fast benen kändes som sjunktimmer ungefär. Då inträffade det där som ibland händer i mardrömmarna. Det känndes som jag sprang allt jag kunde utan att röra mej ur fläcken och det är precis lika otäckt i verkligheten som i drömmen, kan jag tala om.
Det var en oändlig väg genom Kånkback innan jag var hemma. Ont i hela kroppen hade jag och på natten gick det inte sova för det kröp och kliade inuti benen. Det var väl alla muskelfibrerna som försökte hitta igen varandra igen.
Vägen, då ? Jo, jag skulle ju naturligtvis ha svängt höger när jag nådde skogsbilvägen. Då hade jag kommit ner på Visanvägen tämligen enkelt och smärtfritt och därifrån ha haft tre, fyra kilometer hem, så den svängen tar jag väl nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar