lök

Någon sa mej en gång att en människa på många sätt liknar en lök. Den innersta kärnan som innehåller det viktigaste och sannaste döljs och skyddas av många lager av skal lagda på varandra i ett överlappande mönster. Alla är olika. En del har ett tunts sidenmatt ytterskal och sedan bara några tunna varv innan man når in till själva grodden medan andra har lagt på sig varv på varv med pappersprasslande ytterskal och sedan stora liksom uppsvullna innerskal ibland till och med med en massa luft emellan. Vad som finns innerst inne är det egentligen ingen som vet. Nära vänner kanske kan ana, ha en uppfattning men riktigt vet gör ingen.

Vad vet man om sin egen innersta kärna. Inte mycket alls. Oftast lever vi ändå i trygg förvissning om att den finns där och innehåller allt vi behöver för att kunna leva och växa. Riktigt olycklig är bara den som tvivlar. Den som misstänker att grodden helt enkelt inte finns där. Den som går och tror att löken bara har varv på varv och innerst inne är det tomt.