Kapitel 2 Lilla vackra Aio
Jag minns att vargarnas tjut var det första jag hörde. Jag ville yla med dem men jag kunde inte för min hals var så torr. Jag kände att någon såg på mej och tittade upp . Där var en gammal kvinna som såg ner på mej och tårarna som rann nedför hennes kinder landade i mitt ansikte.
Hon började prata på ett språk jag inte kunde förstå. Sedan fick jag sitta vid elden och hon gav mej vatten och smörte att dricka. Jag var väldigt trött och somnade.
Så var det den första tiden hos Människorna. Jag förstod inte vad de sa och jag blev ofta väldigt trött. Det var svårt att gå och gamla Gulun fick hjälpa mej med allting. Det var ont om mat och jag var mycket,mycket hungrig.
Vackra soliga dagar lade Gulu ut en av jakfällarna i solen utanför geeren. Där låg jag och såg på molnen som flög högt där uppe. Vindsnnabba och fölet brukade komma dit och fölet kom ofta och puffade på mej med mulen för att jag skulle kliva upp och klappa honom. Jag strök över hans mule och körde armarna genom hans lena päls. Då ville jag säga något men det kom inga ord. Ibland ställde sej Vindsnabba så nära att jag orkade gå fram och dia tillsammans med fölet. Jag minns ännu smaken av den söta mjölken och hur den lade sej som en varm och mjuk tyngd i min värkande mage.
På kvällarna satt jag vid elden hos den gamla och såg henne sy. Hon berättade för mej vad saker hette och hon lärde mej ramsor och små sånger. Jag lyssnade och lyssnade. Ibland sov jag en liten stund. Sångerna var roliga och efter ett tag kunde jag melodierna. Jag ville sjunga med men det kom inga toner.
Ibland kom det andra människor och satt vid den gamlas eld. De pratade mycket och så snabbt att jag inte förstod vad de sa. Men jag visste att det handlade om mej och det ordet som de upprepade oftast förstod jag. Dålig, sa de. Alltför dålig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar