En morgon väcktes vi av ett högt rop. Några pojkar kom springande och skrek:
-Syran är här, det är dags nu upp allihopa !
Deras rop lät som ett rent jubel. Det klingade som klockor. Gulun steg upp och tog fram några stora säckar. Hon stoppade lite mat i en påse och så ordnade hon sina kläder. Sen gick vi ut. Där ute brukade det vara lugnt och folktomt. Men så var det inte den här dagen. Alla var ute. Några män var nere bland fåren och kvinnorna började gå ut på den stora slätten. De bar stora skinnpåsar i händerna. De ropade till varandra och lät glada.
Gulun ropade på Vindsnabba. Sedan hände det otroliga. Gulun lyfte mej högt upp och satte mej på Vindsnabbas rygg. Först blev jag rädd sedan kände jag hur försiktigt hon gick och att den gamla höll ett stadigt tag om min rygg. Jag vågade titta upp och såg att jag var högt över alla de andra och att slätten var vid och himlen var stor och blå. Det killade i magen och jag grävde tag i manen med alla tio fingrarna. Den gamla släppte taget och manade på hästen. Det bar iväg och vinden tog tag i mitt hår.
Vindsnabba travade långsamt och försiktigt men mig på ryggen och fölet vid sidan. Efter ett tag stannade alla kvinnorna vid en liten sänka. De satte ner påsarna och började plocka något. Gamla Gulun kom ikapp oss och lyfte ner mej. Hon visade mej en massa små ljusgröna blad. Syra, sa hon och visade att jag skulle ta ett och stoppa det i munnen. Det var gott. Smakade grönt och friskt. Jag åt och åt. Magen blev alldeles full av grönt gott och det blev varmt i solen i sänkan. Jag tog av de tjocka stövlarna och kände det mjuka gröna under mina fötter. Gulun ropade på mej. Påsarna var fulla och min mage var alldeles mätt. Jag fick sitta på Vindsnabbas rygg igen och vi gick långsamt hemåt. Jag gungade med i hästens rytm. Efter en stund lade jag mej ner med fötterna på manken och huvudet på korset. Manen killade under mina bara fötter. Jag såg på himlen och tänkte på en liten sång som Gulun brukade sjunga:
Min häst och jag i fyrsprång mot striden
Min häst och jag galopperar till jakten
Renarna flyr men vi tar i kapp dem
Min häst som jag styr
mot tusen äventyr
Plötsligt kände jag att alla kvinnorna såg på mej. Deras prat och rop hade tystnat. Men någon sjöng. Det var jag. Men jag kunde inte känna igen min egen röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar