Nordöstra Mongoliet 19

Då kom det ett ljus som tog bort mörkret.Min Gulun kom. Hon skrämde bort allt det mörka. Hon var lång och sträng och alla Människorna som skrek och sprang runt blev genast lugna och fogliga. Trumman tystnade. Gulun höll mej i famnen och talade till Människorna.Hon talade om iskall stickande snö och ett barn som hade förts genom snöstormen av de varghövdade. Om ett barn som sänts dem av Levia med ddet röda håret. Ett barn som skulle rädda Människorna från onda tider och hjälpa dem att gå de svåra vägarna.

Kvinnorna kom fram och gav oss de bästa bitarna av den goda maten och vi fick att dricka ur ett stort bronshorn med många figurer på. Det var renar och jägare på hornet och många,många kvinnor till häst med håret som en hög krona på huvudet.Raden av kvinnor gick spiral ner mot hornets spets.De blev mindre och mindre. Jag kände att det hade något med mej att göra. Den allra sista kvinnan var väldigt liten och ensam. Efter henne var det slut.
Gulun vred på hornet och ville visa mej att raden började om igen och gick i spiral uppåt på andra sidan men jag ville inte titta på det. Jag ville bara se på den sista. Den som försvann in i hornets spets.

Trummorna hade åter börjat dunka. Gulun räckte hornet till en av hövdingarna. Hon tog med mej till geeren fast jag egentligen helst hade velat stanna.