Nordöstra Mongoliet 26 B

Gulun såg på mej med rynkad panna:
- Så du ser fågeldemonerna, du. Nog är du ett barn med underliga gåvor. Jag kan inte se dem. Och ändå har jag övat mitt seende under många långa år.
- Kan du ta bort dem Gulun? Jag tror de kommer att döda honom. De kommer att hacka på honom tills han dör. De hackar ut hans ögon och river upp hans mage. Jag vill att du tar bort dem.
- Lilla vackra Aio, jag kan inte. Jag har inte den makten. Men du kan och jag ska hjälpa dej.
Jag började gråta. Hur skulle jag kunna skrämma bort de förfärliga fågeldemonerna som jag var så rädd föra att tanken på dem höll mej vaken om nätterna. Fast om Gulun hjälpte till så kanske det kunde gå:
- Hur ska jag göra Gulun ? Hur ska jag göra ?
- Det hela beror på vad du är beredd att offra.
- Offra? jag förstod inte ordet.
- Aio min lilla vän, Kan du tänka dej att ge bort fölet ?
- Fölet? Försvinner fåglarna om pojken får Vindsnabbas föl ?
- Kanske, svarade Gulun, men man vet aldrig. Lilla vackra Aio, du förstår. Pojken har gett upp. Han har varit sjuk länge och hans trötthet har blivit så stor att han inte orkar kämpa mot fågeldemonerna. Han ser ingen anledning att kämpa. Han blir aldrig någon skicklig jägare med det ögat. Men med en bra häst kunde han bli en så pass skicklig ryttare att han kan skaffa sej en plats bland krigarna. Om han fick en bra häst skulle det kanske ge honom lite kraft. Förstår du.

Jag försökte följa hennes tanke. Det var svårt och jag satt länge utanför geeren och tänkte medan jag upprepade Guluns ord för mej själv. Efter ett tag hade ett beslut vuxit fram. Det kändes som en mycket hård kärna av något bestämt och ovant.
- Gulun, sa jag, vi går och ger pojken fölet. Jag tror att fåglarna försvinner då.

Gulun gick in och började stöka runt i sina kistor. När jag vände mej om och tittade in såg jag att hon flätade in sitt hår i den höga hårprydnaden och hon hade tagit på sej sin fina broderade kolt. Hon hade lagt fram ett plagg till ovanpå kistan. Det var en mörkt röd kolt med gula broderier. Gulun drog den sakta över mitt huvud. Den var vacker men alldeles för stor. Gulun tog fram en skinnrem och knöt den runt min midja så att den skulle passa lite bättre. Sedan flätade hon mitt hår i små hårda flätor och satte upp dem på mitt huvud med en bronskam.
- Ja, sa hon. Bättre blir det inte. Nu går vi.