Vi gick långsamt över högplatån. Alla Människor som var ute stannade upp i sina sysslor och stirrade på oss. Vi gick fram till Botarens geer. Hans fru satt utanför. Gulun satte sej ner och började prata med henne. När Gulun berättade om fågeldemonerna som satt på taket och skrek började hon gråta och klaga. Hon ropade på sin syster och snart var det fullt av kvinnor som grät och tjöt.
Fågeldemonerna på taket hoppade och skränade av glädje. De klapprade med sina långa vassa näbbar. Uppgivenhet och tårar var visst det bästa de visste. Gulun skakade på huvudet. Hon öppnade geerens dörr och vi steg in. Därinne var det mörkt och tyst. Pojken låg i bädden och andades rosslande.
Jag sprang fram till honom och klappade honom på kinden. Hans ögon var blanka av feber och plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Jag höll hans tunna hand och lät Gulun prata.
Hon berättade att han skulle få Vindsnabbas föl på villkor att han gick ut och tittade till det varje dag och att han var stark nog att rida in det själv nästa sommar. Pojken nickade till tecken på att han hade förstått.
- Det innebär, sa Gulun, att du ska ut och se till fölet före kvällen. Vi kan följa med dej nu om du vill.
Pojken nickade och satte sej upp. Han var så svag att Gulun måste hålla honom upprätt. När vi kom ut visslade hon på Vindsnabba och hon kom travande med det långbenta gula fölet vid sin sida. Fölet stannade framför pojken och la sitt huvud på hans axel. Gulun sjöng med hög röst att pojken skulle ha fölet och hon nämnde villkoren så att alla skulle höra och vara vittnen. Pojken stod med armarna om fölets hals och hans ben skakade men jag såg att han log.
När jag vände huvudet mot geeren såg jag hur flera av asfåglarna lättade och flög bort. Men de tre största satt kvar och kraxade lite förstrött i vinden.
God fortsättning ♥
SvaraRadera