De följande dagarna satt jag vid den lilla dammen. När jag gick dit om morgnarna var gräset vått av dagg under mina fötter. De små rosa blommorna var slutna som om de sov och inne vid klippväggen var skuggan sval och mörk.
Där satt jag och såg på mitt ansikte där nere i vattnet. När jag plaskade försvann det. Rörde jag försiktigt vid vattenytan förvrängdes ansiktet. Krusades i kanten. Jag såg himlen och molnen både ovanför mej och nedanför mej. Jag tänkte på det jag såg och det andra såg.Gulun såg renar som fanns långt borta och de dödas själar kunde hon se. Men hon såg inte fågeldemonerna. Det gjorde jag men inte de andra Mäniskorna. Hur skulle jag kunna veta vad andra kan se och inte. Molnen är ju lika perfekta i vattnet som på himlen.
Mina tankar gick runt, runt. Det kändes ensamt och tungt. Jag glömde att leka och sjunga.Min dockalåg slängd i gräset utaför geeren både dag och natt. När jag gick till Gulun för att äta på eftermiddagarna var gräset torrt igen och klippan alldeles varm av solljus.
Ibland såg jag pojken och fölet. Pojken såg friskare ut och förlusten av fölet sörjde jag inte alls.
En dag när jag satt där och tittade på bilderna i vattenytan kände jag i ryggen att någon stirrade på mej. Jag vände mej om och såg Botaren några meter ifrån mej. Han såg blek och sjuk ut. Hans ansikte vaerkade alldeles snett och en av de svarta fåglarna satt på hans axel.
- Vad har du här att göra, väste han, Du hör inte hemma här. Ge dej iväg dit där du hör hemma !
Det sista vrålade han högt och fågeln på hans axel skränade illvilligt. Jag satt som förstenad medan han vände sej om och gick. Tankarna rusade hit och dit i mitt huvud.JJag visste att han hade rätt. Jag hör inte hemma här. Det räckte att se på mitt ansikte i vattenytan. Det såg inta alls ut som Människornas.Mitt hår var rufsigt och brunt och deras var svartblankt och alldeles rakt. Mina ögon var runda och deras var smala svarta springor.Jag hör inte hemma här. Men var hör jag då hemma? Varför visste jag inte det.
Jag koncentrerade mej på början av Guluns berättelse. Jag tänkte på den kallla snöiga slätten där hon hittade mej bland renarna. Sedan försökte jag gå bakåt i tiden.Jag visste att det hade hänt något viktigt men det kom inga bilder alls. Jag försökte göra som Gulun sa att hon gjorde för att se bortom seendet. Jag andades sakta och djupt och kände hur jag sjök in mot min egen kärna. Efter en stund blev det lungt inom mej och tyst.
Då kom det stora mörkret och jag hörde ett underligt dovt, dunkande ljud. Mörkret flöt omkring mej. Sköljde emot mej. Ljudet blev högre och högre. Dunkade snabbare och snabbare. Sprängde i mina öron och skickade vågor av illamående genom min kropp.
Plötsligt hörde jag ljudet av skratt och ett våldsamt plaskande.Jag ryckte till och öppnade ögonen.Alla Människornas barn var vid dammens andra sida. De hade slängt av sej kläderna och hoppade och lekte i vattnet.Vattnet stänkte och glittrade i solen. Gamle hövdingens yngsta dotter ropade på mej:
- Aio, kom du också ! Aio kom och bada med oss.
Det lät så vackert.Kom och bada med oss, sa hon. Hon ville att jag skule vara med. Jag fick höra till.
Jag hoppade ur min kolt och tog ett skutt ut i den grunda dammen. Vattnet var iskallt men solen var varm. Jag skrattade och skrek när de andra stänkte vatten på mej. Jag var ett barn bland barn. Det var sommar och livet var härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar