Sub luna

Det är mycket tidig lördagmorgon och jag sitter på golvet i yngsta dotterns rum och skriver medan barnen sover. Lyfter jag blicken så ser jag månen som precis nu tittar fram mellan molnen.Får en känsla av att månen tittar på mej också. Fullmånen och månljuset har alltid haft en underlig inverkan på mej. Det har gjort mej rastlös och sömnlös men samtidigt skärpt och uppåt. Känslig för allt och inget.
Nu sitter jag här och försöker ta månen till hjälp för att försöka förstå allt som är obegripligt. Den rackarn vill inte komma med några svar utan gömmer sej bakom svarta molntrasor.

Gamla måne, du som har sett allt. Tala om hur jag ska kunna begripa att de här ungarna som jag har fött och följt genom livet ska kasta loss och lära sej stå på egna ben Förklara hur det går till att de plötsligt är främlingar som jag inte förstår mej på.Tala om hur jag ska våga lita på att de klarar av saker och ting utan att göra illa sej själva och andra.

Berätta för mej hur jag ska orka. Hur jag ska få ihop ala viktiga bitar i livet utan att brytas sönder av motstridiga krav.Hur jag ska kunna leva det liv som jag vill ha samtidigt som jag tar hänsyn till andra. Nä, han vill inte tala om någonting alls. Gömmer sej bakom ett tunt moln och blir grå istället för silvervit. Jag måste vänta en stund för den största och viktigaste frågan har jag inte ställt än.

Kom fram gamla måne och tala om för mej hur jag ska lyckas förstå att jag inte är ensam längre. Hur ska jag kunna begripa att det finns någon som är beredd att finnas vid min sida även när det är besvärligt och blåser snålt. Berätta för mej hur jag ska kunna ta emot det. Du vet ju gamla måne,att jag bara är van att vara ensam.

Men månen finner ett riktigt kraftigt moln att gömma sej bakom och av månskivan syns bara en suddig ljus fläck. Kanske månen tycker att det här är lyxproblem....