Nordöstra Mongoliet 33

Gulun var tillbaka och ändå var hon inte tillbaka. Hon log inte och hon berättade inga sagor. Långt, långt borta var hon i sina tankar och känslor. Jag gnällde och klagade i flera dagar innan jag blev tyst. Alla var tysta de här dagarna. Det enda som hördes var braket av någon sten som rullade nerför sluttningen vid västra kanten av platån. Fast de som arbetade med graven var tysta de också. Inga arbetssånger hördes.

Gulun fastade i tre dagar och jag tror inte att hon sov heller. Den tredje morgonen efter hemkomsten vaknade jag av att Gulun stod och flätade in sitt hår i hårprydnaden och äntligen såg hon på mej.Hon såg på mej hela tiden medan hon slipade den böjda bronsdolken. Hon sa ingenting och jag vågade inte tala. Efter en lång stund var hon klar och gick ut.

Jag högg en bit torkat fårkött och skyndade mej att följa efter. Hon gick till unge hövdingens geer. Därinne satt hans släkt och klagade. Alla hade strött aska i sitt hår. Gulun började dela ut befallningar och tala om vad som skulle göras. Kvinnorna skulle tvätta honom och klä honom i hans finaste skinnkolt och männen skulle bära honom till graven. Barnen skulle bära dit alla hans vapen. De gamla skulle ta med jaksmör och torkat kött i fina krukor och skålar. Jag kundeinte hjälpa att jag tyckte det var ganska spännande alltihop fast det var så sorgligt.

Ute på den öppna platsen mellan geerena började Gulun sjunga. Först mycket tyst och sakta. Sedan allt högre.Det var en sång full av obegripliga ord. En sång som nämnde de varghövdade vid namn.En sång som bara kunde sjungas vid begravningen av stor krigare.
Al o echim kom och hjälp oss
Ta hand om oss i vår sorg och saknad
Tag vår broder som föll i striden
Låt honom leva i din värld
Ei al o echim bed din maka
att ge vår broder ett präktig hus
en strid att kämpa och en eld att sitta vid
Vapen och värme
ei alo echim, aiel o echimae
möt honom när han kommer ridande
på de mörka vägarna i dödens eviga natt
visa honom vägen mot morgonrodnaden
och de varghövdades vida slätter....

Jag såg på Gulun medan hon sjöng den långa sången gång på gång. Håret i hårprydnaden var prytt med stramt lindade vita band. Den böjda gula dolken lyste blank i solen där den låg mot hennes svarta blus alla de andra Människorna såg små och färglösa ut bredvid henne.

Där kom släktingarna bärande på den unge hövdingens kropp. Gulun började gå bort mot den hög av stora stenar som snart skulle bli en grav.