Jag ville verkligen inte rida den hästen. Aldrig någonsin. Han var orolig igen nu. Jag såg hur han stod bakom Gulun och trampade på stället och slängde med huvudet. Han backade lite och männen som höll honom följde med. Gulun mässade högre och högre. Hon lyfte bronsdolken mot himlen. Då kastade den stora hingsten sej framåt och tog ett språng ner i graven och i ett enda mäktigt galoppsprång kom han upp på den sidan där jag stod. Jag tänkte inte rida den hästen men någon högg tag i mej och slängde upp mej på hästryggen.
- Rakt uppför klippan, hojtade unge hövdingen bakom mej.Konstigt nog fanns det skratt i hans röst.
Klippan var nästan lodrät. Hingsten tog galopperade uppför med bakbenen nästan dubbelvikta under kroppen för att få tillräcklig kraft. Med full fart tog vi oss genom den snåriga björkskogen. Grenarna piskade och slog mej i ansiktet.Sedan sprang han lätt som vinden över fältet med alla stenarna. Så saktade han av. Det hade redan börjat mörkna. Jag höll in honom och vände mej om för att prata med unge hövdingen. Han var borta. Jag hade inte ens märkt när han gav sig av.
Jag gled ner från hästryggen och kände mjukt gräs under fötterna. Vi var på en liten äng strax under en av svarta kullarnas toppar. Jag var trött i varenda muskel. Armarna kändes tunga när jag sträckte upp dem för att lyfta filten och det broderade huvudlaget av hästen. Jag klatschade till honom lite lätt och sa:
- Gå nu, du är fri. Sök dej en hjord din herre är död och har gått till de varghövdade gudarna utan dej.
Hingsten vände sej om och såg mej rakt i ögonen innan han la sin mjuka mule på min axel och blåste varm luft i mitt öra. Länge, länge blev vi stående innan jag kröp ihop på det mjuka gräset och somnade.
Jag vaknade av daggens iskyla i gryningen och såg hingstens huvud ovanför mej. Han stog över mej exakt som stona står och vaktar sina sovande föl. Iskall och stel steg jag uppoch började springa hemåt. Hingsten följde efter i lätt trav. Jag tänkte inte rida den hästen och jag hoppades att han skulle ge sej av.
Jag blev varm av att röra mej och kroppen mjuknade och slutade att ömma. Magen slutatde att värka fast det var så länge sen jag åt. Det var nerför så det gick lätt. Snart var jag framme vid fältet med alla stenarna. Det var en stor platå full av runda stenar.De var lite aningen större än hingstens hovar. När jag försökte gå över så vickade stenarna och mina fötter klämdes . Det glorde ont. Jag försökte på ett annat ställe men det var likadant. Och det var så väldigt långt att gå runt. Hingsten puffade mej i ryggen.Filten och huvudlaget hade jag lämnat kvar på ängen där jag sov. Jag högg tag i hans man och svängde mej upp. Han trippade försiktigt över stenfältet. Han nuddade knappt marken.
Jag hade varit till fältet med alla stenarna förut med mina kamrater. De andra hästarna vägrade gå ett enda steg ut på stenarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar