Någongång under min högstadietid var jag med i mörkrummet som fanns på Backe centralskola. I ett stort kar med framkallningsvätska låg en hel massa bilder. De flöt om varandra. Rätt som det var framträdde någon del av en bild mycket tydligt i den röda lampans sken sedan sjönk den ner och en annan gled upp medan den som framkallade bilden sakta rörde i vätskan.
Precis så fungerar mitt minne. En bild flyter upp, knivskarp in i minsta detalj, för att sedan sakta sjunka undan in i glömskan igen. Det som finns runtomkring den bilden är höljt i dunkel, sammanhang, tid, plats och sånt är inte alls med. Inte kan jag viljemässigt styra vilka bilder som ska komma heller. De bara dyker upp.
Det finns en bild på min näthinna nu. Det är en stentrappa i granit som hör till ett tegelgult skolhus. Det är Bodums skola i Rossön. Den känner jag igen. Det är kallt för på trappstegen glimmar frosten. Mot järnräcket står en pojke lutad. Han är kanske fjorton år och mycket mager, svarta smala jeans och ett tungt bälte fullt med nitar.en blå jeansjacka utan ärmar. Hans armar är mýcket smala. Med huvudet vilande mot hans bröstkorg står en flicka med långt blont hår. Hon har pinsmala ben i svarta stuprörsjeans och en alldeles för stor skinnjacka. Pojken har stuckit ner händerna i bakfickorna på hennes jeans och håller armarna runt hennes rygg.
Det är en bild av total stillhet. Två frusna barn som försöker värma varandra det är så vackert och rörande att jag önskar att jag kunde visa er den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar