Skrittar bort mot horisonten. Hennes rygg är rak och på huvudet bär hon hårprydnaden som får henne att se så lång ut. Den eviga vinden river och sliter i de långa sidenbanden och stäppen är lika vid som himmelen. Långt borta i öster skymtar Altaibergen.
Hon vänder sig inte om så jag kan inte se hennes ansikte. Hon kräver att jag berättar hennes historia. Så som den ska berättas. Att jag gör det med koncentration och allvar. Att jag tänker mig för och väger orden noga så att det blir rätt. Att jag följer henne över slätterna där långt, långt borta. Att jag följer hennes tanke och hennes känsla. Hon vill att jag berättar om det folk som kallade sig för Människorna. Hon vill att jag ska berätta om deras liv och deras död.
- Aio, jag kan inte. Jag har annat att göra. Jag kan skriva lite nu och då, några bitar här och några där men inte alltihop. Inte hela historien. Jag har inte tid.
Det är då hon ger sig iväg. Allt jag ser är hennes rygg mot horisonten och jag känner hur tomt det skulle bli utan henne.
- Vänta, Aio. Jag ska försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar