Friluppsda

Idag har vi haft friluftsdag i vackrast möjliga vinterväder. Strålande sol från klarblå himmel. Gnistrande vit nyfallen snö. Några minusgrader i skuggan och en hel hög plusgrader i solen. Det var en ren njutning att vara ute. Ja, det tyckte jag i alla fall men en hel hög av skoleleverna (läs tjejerna) dök, som vanligt, upp i blanka tajts och korta jackor, tygskor och sura miner. Inga vantar, ingen mössa och ingen lust att vara med.

Så då drar jag igång med hurtbullemetoden:
- Kom igen tjejer så kör vi ikapp...
Allt jag får till svar är surmulen tystnad.


Så prövar jag den överentusiastiska metoden:
- Känn så skönt solen skiner, Hör på fåglarna. Och en sån faantastisk utsikt det är här uppifrån. Åh, så underbart roligt det ska bli att få åka i backen
(surmulen tystnad)

Testar stasimetoden:
- Det här kommer jag att rapportera direkt till eran idrottslärare och han rapporterar det i sin tur till eventuella framtida arbetsgivare. Det blir en fläck i regestren som aldrig kan tvättas bort. Tänk på det.
(surmulen tystnad)


Provar den kliniska metoden :
- Era skelett behöver både rörelse och ljus för att bli starka och era lungor och hjärtan måste tränas så de orkar med sitt arbete hela livet. Kom nu så tränar vi lite.
(surmulen tystand).

Tar som sista utväg till den skuldbeläggande metoden:
- Vad ska det bli av er här i livet om ni inte ens ids engagera er i en vanlig hederlig friluftsdag. När jag var i er ålder orkade jag minsann.....
När jag var i er ålder, ja, vad gjorde jag då ? Jo, skolkade från friluftsdagarna om det bara gick. De friluftsdagar jag inte fick stanna hemma ifrån försökte jag att undvika att delta i på alla sätt som fanns. Gick och drog bena efter mig på orienteringsdagen. Glömde stavarna på skidåkardagen, spöt på pimpeldagen och vantarna, mössan, matsäcken och täckbyxorna så ofta det bara gick. Dödstrist var det. Varför gjorde jag så ? Jag tyckte ju visst att det var skönt att vara ute och röra på mej. Tänk om jag bara hade varit med, så mycket roligare jag skulle ha haft. Kanske skule jag dessutom ha råkat göra något tillsammans med människor jag annars aldrig skulle ha pratat med och knutit nya kontakter. Varför stod jag bara där och var sur ? Vad fanns det för vinst i ett sånt beteende.

Fast det var nog inte frågan om att vinna något. Mera frågan om att minimera förlusten. Jag var så rädd att på något vis göra bort mej. Rädd att verka fumlig eller dum eller se ut som jag brydde mej om vad lärana sa. Så rädd att på något vis falla ur ramen. En ram som jag inte ens var riktigt säker på hur den såg ut.

Jag tittar på sura gänget som står och trycker i skuggan av klubbstugan.
- Ja, nu tycker jag det räcker med frisk luft för idag. Ni kan börja gå hemåt nu, om ni vill.
De spricker upp i glada leenden och vinkar hejdå innan de försvinner nerför backen.

Kvar står jag och funderar förvirrat på om jag egentligen blev vinnare eller förlorare i den här bataljen.

Äsch, skit samma. Nu kan jag ju åka så mycket jag vill tillsammans med de elever som är kvar.