Fast nerför klippan hade jag inte lust att rida honom. Då skulle vi väl bryta nacken båda två. Det var inte så långt att gå runt klippan heller. Men åt vilket håll. Jag valde att gå åt väster. Jag ville se unge hövdingens grav för jag ville veta om hans själ var kvar där. Dssutom kunde det vara bra om jag tog mej hem till Gulun innan jag träffade alla de andra. De kanske var arga på mej för det här med hästen. Troligen skulle det vara lättare att få Gulun att förstå vad som hänt än att försöka förklara det hela för de andra.
Jag skrittade sakta runt klippan medan jag funderade på hur jag egentligen skulle förklara allt som hade hänt och så tänkte jag på unge hövdingen. Om hans själ var kvar, hade den blivit en ond ande då. En sån där som aldrig fick komma till ro hos de varghövdade gudarna.
Graven var en låg stenhydda med två långa hällar som sidor och en stor platt häll som tak. Där under, i den grunda gropen, låg unge hövdingens kropp. Stenarna var fortfarande brunfläckiga av hästoffrets blod:
- Hoppas det bruna stoet kunde bära dej genom dödens natt fram till de varghövdades stora slätter. Jag rider din häst nu. Det blev som du ville. Men om Människorna tror och tänker att jag stal hästen ifrån dej så är de nog ganska arga.
När jag hade sagt det var det någon som högg tag i mitt högra ben och försökte rycka ner mej från hästen.Jag hann väga över åt vänster samtidigt som hingsten tog ett snabbt steg åt höger och gav den personen en knuff. Där under hästen låg nu Botaren och rasslade med sinA skramlOR och skrek en massa konstiga saker om demoner och onda andar. Hingsten stod alldeles stilla och efter ett tag kravlade botaren sej upp och sprang mot lägret vilt ylande:
- Du skulle ha trampat på honom när du hade chansen, mumlade jag till hästen och sen gick vi hem till Gulun.
Hungrig, trött och med stora blåmärken på högerbenet kom jag in i geeren.Jag ville bara ha mat och lite lugn och ro men där var det fullt av kvinnor som grät och klagade. Det blev en hemsk uppståndelse när jag kom in.En massa skrikande.Till slut stod jag inte ut längre. De måste bara bli tysta. Eller åtminstone prata en i taget så jag kunde förstå vad de ville men jag kunde inte göra mej hörd i allt oväsen. Dessutom klappa och peta på mej allihopa.
Jag vände tvärt och sprang ut. Jag slängde mej upp på hästen och galopperade iväg det snabbaste jag kunde. Ända till kanten av platån. Där vände jag och så full galopp tillbaka mot gruppen av kvinnor som precis var på väg ut genom geerens låga dörr.
Galopp rakt mot dem och stopp hotfullt nära de främsta. Jag rätade på ryggen och tog i ända nerifrån tårna.
- Jag är Aio, hittad av Gulun, kommen för att leda er.Jag tar denna häst till min hjälpare och ledsagare. Ge er av nu så jag får äta !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar