riiiiiispeckt

Uttalas det ibland. Ordet respekt. Jag har jobbat i skolan i tjugo år. Det är en lång, lång tid. Större delen av den har jag tillbringat på högstadiet. Man kan säga att jag har haft rikliga möjligheter att fundera över begreppet respekt. Hur det fungerar, hur man förtjänar den och en massa annat sånt.

När jag först började min lärarbana så hade jag en idé att respekten skulle bottna i vad jag var. Jag var ju vuxen och utbildad lärare. Jag hade alla de rätta svaren och hade rätten att peka med hela handen. Visst fanken borde det inge respekt. Tuff resa att inse att så inte alls var fallet.

I slutet av första året på första jobbet inträffade en tragedi. En grabb i nian hängde sej en lördagnatt i maj. På svenskatimmarna skrev vi i minnesboken och alla fick berätta om sista gången de träffade honom. Min uppgift blev plötsligt att lyssna. Jag lyssnade och frågade och satte mej in i hur de här ungdomarnas verklighet såg ut. Ju mer jag lyssnade desto lättare blev det att få gehör för det jag själv ville säga. Det var först när jag erkände de andra som tänkande och kännande personer som jag förtjänade någon typ av respekt.

Den andra stora respektlektionen fick jag för drygt tio år sedan. Då klev det in en liten tunn tjugofemåring från småland på vår högstadieskola. På hans jacka stog det "jesus lever" med stora bokstäver.Jag tittade på våra tuffingar i åttan och nian och tänkte att de kommer att äta den där grabben levande. Så blev det inte. De retade honom och testade och frågade. Han var kvar. Dag efter dag och svarade även på mycket provocerande frågor. Han var sej själv till 100 procent och han stod för det han trodde på till 110 procent. Han vann en enorm respekt även bland de tuffaste och struligaste ungarna. Att vara sej själv och sann mot sina idealdet är verkligen en väg till att förtjäna respekt.

Eller så kan man helt enkelt låna Björn Afzelius ord " vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt"