Nordöstra Mongoliet 2

Den gamla brukade berätta varje kväll när vi låg under fällarna. Historien om den långa vintern. Med tiden blev hennes berättelse avslipad och rund som en klippa i öknen. Så här löd hennes ord:

Det kändes tidigt att det skulle bli en lång vinter. Luften blev iskall och marken frös. Hästarna hade inte hunnit äta sej feta på höstbetet innan frosten tog det. De unga jägarna låg ute fast snön hade börjat komma. Gamlingarna ställde i ordning fågelsnaror som de inte hade använt på många år.
Den unge hövdingen kom till mej och sa:
- Du är gammal Gulun och jag vet att du inte gärna ger dej ut på långa turer men mina jägare ser dåligt i allt det vita. Vi behöver dina skarpa ögon.
Jag steg genast upp och gjorde mej redo. Tog hästfilten under armen och gick ut. Jägarna var redan klara. Min Vindsnabba var redo hon också. Vi satt upp och gav oss av. Det var is på marken och snöflingorna piskades mot våra ansikten som nålar av is.
Slätten var vid. Vi var små och inte ens mina skarpa ögon såg. Jag lät hästens rytm gunga mej in, inåt. Känslan fick se istället. Var fanns liv. Min känsla sökte länge långt bortom seendet.

Det fanns långt borta åt norr. Var det ren ? Jag pekade ut riktningen och vi ökade tempot. Vindsnabba sträckte ut och jag lät min känsla fortsätta söka. Vad fanns där framför oss ? Det ville inte stå klart. Det kom många olika bilder. Renar, några stycken som hade kommit från sin hjord men också något annat. Fiender? Vargar ?

Vi red mot vinden. Se kunde vi inte för den piskande snön. Men där långt borta som fanns något. Jag manade på. Vindsnabba flög fram ochjägarna följde mej tätt i ryggen.
Jag gav tecknet för sprid ut. De snabbaste ryttarna längst ut på flankerna för att ringa in villebrådet. Min känsla låg fortfarande ute och sökte det oroande. Där fanns något mer än ren. Kunde det vara jägare från en annan stam? Men det var ju vi som hade vinden emot oss.

Nu var vi nära. Jag försökte se. Det fanns något bland renarna. Jag ökade takten. Vindsnabba fick springa som hon aldrig sprungit förr. Jag lämnade jägarna långt bakom mej. Där bland renarna vacklade ett litet flickebarn på kanske tre vintrar. Mager och sårig i kylan. Jag hängde mej ner i sadeln och högg dej med högerarmen.Slog filten omkring dej och stoppade dej innanfö min jacka.

Jägarna blev galna av ilska. Förstöra jakten när den äntligen såg ut att lyckas. Jag vände utan ett ord och fortsatte hemåt. Det var bråttom nu. Du hängde slapp i min famn och ditt hjårta slog svagt och ojämnt.