Nordöstra mongoliet 4

Det blev ännu kallare. Jakarna slutade mjölka.Fåren och hästarna kunde bara ligga tätt tillsammans. De gamla tacklade av och spädbarnen dog.
Hövdingarna lade råd. Den gamle hövdingen kom och satt vid min eld:
- Vi har lagt råd, Gulun. Du måste sluta mata barnet. Det sliter ut dej och hon kommer aldrig att vakna.
Ilskan brände bort all trötthet. Jag reste mej upp och sträckte på ryggen:
-Du ska inte lägga dej i beslut som tillhör mej.
Även den gamle hövdingen fruktade min vrede och han försökte med ett mildare tonfall:
- Det är en ond vinter, Gulun. Det vet både du och jag. Vi kommer att behöva dej. Det här barnet vaknar aldrig upp igen. Hennes själ går i det stora mörkret. Kanske hon rent av är en djinn, en demon som har kommit för att ta dej ifrån oss.
Det där sista var så tokigt så jag ville skratta. Men skrattet fastnade när jag såg den gamle hövdingens hopsjunkna gestalt vid den surt pyrande elden. Jag kände hans oro och sorg och tyngden av alla hans år. Jag satte mej vid elden och såg på honom:
- Det är en mycket ond vinter. Den kommer att pröva våra krafter men barnet har kommit för att hjälpa oss genom de onda vintrar som skall komma. Hon har kommit med stora krafter. Betänk att hon kom ur en snöstorm mitt ute på stäppen. Det var meningen att hon skulle komma till oss. Det var gudarnas vilja.
Det blev en lång tystnad inne i geren. Jag tänkte på alla de år vi hade känt varandra. När jag först kom till människorna var den gamle hövdingen bara en ung krigare. Jag hade alltid känt stor respekt för hans vishet och jag hade trott att han kände detsamma för mej men nu visste jag inte längre.
- Nog tror jag, Gulun, att du känner skillnaden mellan ont och gott. Fast jag vet ju att det inte alltid är lätt att tyda gudarnas vilja. Jag kan ge dej en frist till nästa fullmåne men jag kan inte gåemot rådet.
Det sista kom som en djup suck och jag förstod.

Tankarna gnagde i mej. Var det botaren som låg bakom det här rådslaget dit jag inte var kallad. Det gick inte gå i en dimma av matbrist och sömnbrist längre. Jag måste ju se till att inget hände dej, lilla krake. Jag undrade om hövdingen hade rätt. Hade din själ gått vilse i mörkret? Skulle jag kunna finna den och föra den tillbaka.