Ditt hjärta slog så sakta att jag var rädd att varje slag skulle vara det sista. Andningen hördes inte. Du var så tunn att varje revben kändes. Jag löste mitt midjeband och stoppade dej innanför kolten och sen filten runt om. Du var isande kall.Vindsnabba travade på och jägarna hade ännu inte hunnit ikapp. Jag ökade tempot. Hemåt, mot värme, skydd och mat. Det är bråttom andades jag i Vindsnabbas öra och hon flög fram i fyrsprång över den vita slätten.
Precis i skymningen nådde vi lägret. Jag hoppade av hästen och sprang in. Lade dej under fällarna. Så du såg ut, lilla krake. Full av sår och blåsor. Fötter och fingrar svarta och blå av kyla. Mer bränsle på elden. Renbuljong, vatten och mjölk i grytan på värmestenen. Det behövde bara bli ljumet. Och så en liten sked att mata med.
Men du kunde inte svälja. Maten sipprade ut igen. Jag höll dej med en arm om ryggen i upprätt ställning och försökte mata dej. Men det rann bara ut. Jag ville inte ge upp. Jag försökte om och om igen.
- Du gör fel.
Det var botarens vindögde lille pojke som talade. Han gav mej ett långt böjligt strå. När han såg att jag ändå inte visste hur jag skulle göra gick han fram till grytan och tog fulla munnen med buljong. Han petade strået in i din näsa. Längre och längre. Sedan böjde han sej fram och satte munnen till strået och blåste sakta in maten. Strået var mycket smalt. Hålet var litet. Det tog tid.
- Så gör man. sa pojken och gick sin väg. Vid tältfliken vände han på huvet och såg på mej med sitt friska öga.
- Far vet inte att jag är här, sa han och försvann ut.
Nu visste jag hur jag skulle göra. Jag matade dej med en munfull i taget tjugo och fyra gånger den natten. Jag trodde nog att du skulle vakna upp.Men du var långt borta. Jag matade dej tjugo och fyra gånger nästa dag. Det enda som hände var att du kissade i sängen. Jag fick ta några trasor och sno ihop en blöja.
Tredje dagen fick du en häftig feber. Du skakade i frossa och yrade ibland.
- Va ei aio. Sa du.
Febern kom och gick tre gånger. När din lilla kropp hade besegrat den tre gånger och skinnet som hade fallit av dina fötter började läka tillbaka så trodde jag att du skulle vakna. Men du låg som förut.
Fullmånen kom och gick. Det var iskallt ute och blåste nordanvind. Jag var så trött efter allt vakande och matande. Jag låg som i dvala med dej mellan fällarna, dag och natt flöt ihop. Jag släpade mej upp för att elda lite och värma lite mjölk och buljong till dej.Matförråden krympte, bränslet började ta slut. Ute frös hästarna och fåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar