De gamla snöade över och var bara synliga som svaga upphöjningar i allt det vita. Jag var orolig för Vindsnabba. Hon skulle föla snart. Troligen till nästa nymåne och ingenting alls tydde på att våren var på väg.
Efter att jag hade följt de gamla då de fann rätt väg in i döden så hade jag börjat fundera på om jag skulle kunna sända ut min själ för att leta efter din själ och kalla den tillbaka. Jag hade aldrig gjort det men jag visste att det ibland hade gjorts. Det finns en berättelse om Shio den gula som blev av med sin häst. Den blev stulen av främlingar en mörk natt och Shio bestämde sig för att ta hästen tillbaka.Men alla Människornas hästar var borta så hon kunde inte rida efter skurkarna.Hon försatte sig då i djup trans och låg som en död i två dagar och en natt och exakt i det ögonblick hon vaknade så hördes hästen gnägga utanför. Alla hästarna var hemma och banditerna låg döda långt ute på stäppen. Men Shio var helt utmattad efteråt och sa att det svåra inte var att ta hästarna från banditerna utan att klara sig från alla onda själar som irrade omkring ute på den stora slätten i mörkret.
Jag bestämde mej för att göra ett försök en natt i den första fullmånen. Pojken skulle ta hand om dej. Han fick också ta de två små bronsklockorna. Ljudet från klockorna kallar min själ tillbaka om den har gått vilse. Efter två nätter och en dag skulle han kalla om jag inte hade kommit innan dess eller omjag verkade mycket plågad eller orolig.
Jag satte mej vid elden och sjöng en av sångerna som är så gammal att den till och med saknar ord. Jag sjöng och jag sjönk inåt. Längre och längre in mot min egen kärna ända tills jag kunde ta tag i min själ. Jag lyfte den försiktigt i mina kupade händer och sände ut den genom gerens rökhål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar