Precis när den första röda gryningsstrimman syntes vid horisonten föddes fölet. Det hade en underlig färg. Ljust brun, nästan gul med långa vita strumpor på alla fyra benen. Vargarna närmade sej i samma ögonblick de kände blodlukten.Jag såg dem röra sej som grå skuggor i halvmörkret.
De kom närmare och närmare, tysta i jakten. Vindsnabba blev orolig och försökte få fölet på fötter snabbt. Jag hjälpte till så att hon inte skulle försöka sparka upp det. De andra stona kom för att ställa sej i en skyddande ring kring Vindsnabba och fölet. Det var inte mycket till skydd. De var så avmagrade att de knappt orkade stå upp och snön var fortfarande djup och hindrade deras rörelser. Nu var det nästan skjutljust. Jag tog bågen från ryggen och slängde iväg en pil mot den närmaste gråa skuggan. Miss. En ny pil på strängen. Et tjut ur mörkret. Träff. Allt fler grå skuggor i attack mot hästflocken för att försöka skilja ut något av de svagaste djuren.Stona gnäggade vilt i skräck och visade ögonvitorna men de stod fast.Ingen slogs av panik och försökte fly. De morrande tjutande vargarna var framme och försökte hugga demi mularna men möttes av sparkar från hårda hovar.Jag skrek av mina lungors fulla kraft och sköt pil efter pil mot de grå. En av hingstarna kom galopperande för att undsätta sina vilt skrikande ston. Jag slängde mej upp på hans rygg och red i en snäv cirkel runt stona. Med mitt korta svärd försökte jag skada så många vargar som möjligt.De var många. Minst tre dussin och anföll från alla sidor.
Stona trampade oroligt. Hela flocken började röra sig i cirkel. Bara inte fölet blev ihjältrampat därinne.
Andra människor hade kommit ut.Det började regna pilar mot vargarna. De tjöt och skrek när de blev träffade. Jag styrde hingsten ut ur larmet. En varg hade rivit honom i sidan och en hade bitit mej i benet. Nästan igenom mina tjocka skinnstövlar.
Jag tittade ner på dej för att se hur du hade klarat dej. Då mötte jag din blick. För första gången såg jag rakt in i dina svarta nyfikna ögon.
- Ah ehile Aio !
Med de orden slutade alltid den gamla sin berättelse:
- Ah ehille,Aio. Och så fick jag heta hela min barndom. Lilla vackra, Aio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar