Kyla mildrades de närmaste dagarna men i stället började det snöa. Dt snöade tre dagar och tre nätter. Sedan kom nordanvinden och blåste snön rakt ner i den grunda sänkan på slätten där vi hade vårt vinterläger. Snön packades hårt upp mot skinnväggarna på min ger. Det var ingen av människorna som hade upplevt sådana mängder snö förut. Djuren fick svårt att hitta mat. De låg tätt tryckta mot varandra nästan dolda under snön och jag fasade för den dag då vi skulle börja hitta ihjälsvultna hästar där ute i allt det vita.
Snön som låg på gerens väggar och tak gjorde väggarna så tjocka och täta att jag bara behövde elda för att värma maten och det var tur för det var verkligen brist på bränsle.Men den täta snön tog också bort alla ljud. Det kändes som vi var ensamma i världen du och jag. Jag försökte prata med dej och sjunga för dej för att förmå din själ att komma tillbaka men inget hände och min röst blev bara ett hest kraxande.Sångerna dränktes i den vita tystnaden och försvann. Så fanns bara det evigt monotona matandet igen.
Tiden gick och fullmånen närmade sej men du låg som förut. Du blev inte bättre och inte sämre. Kvällen före fullmånen värmde jag vatten och tvättade dej vid elden och sedan gnuggade jag hela din kropp med jakister och kamfer. Jag trodde att värmen, massagen och den skarpa doften skulle få dej att reagera men det hände ingenting alls. Jag flätade ditt svarta hår och prydde det med mitt röda band. Sedan slog jag hästfilten omkring dej och satt och vaggade din lilla tunna kropp i min famn hela natten.
När morgonen kom hämtade jag den svängda dolken ur kistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar