Undra om det inte är så att inbillningen ibland är det mest välutvecklade organet på en människa. Vore det någon annan mer logisk del av hjärnan skulle mycket av det som händer oss faktiskt aldrig inträffa. Fast andra människor kanske har mer koll på verkligheten än jag . Hoppas det, för deras skull.
Det händer nämligen ganska ofta att jag får indikationer på att mina planer inte är bra och att det finns goda anledningar att ändra dem. Ändå fortsätter jag rakt fram i de hjulspår jag har valt utan att ta någon som helst notis om alla varningsskyltar.
Idag var det en sån dag. Vaknade hyfsat pigg och uppåt för första gången på länge. Vädret var inget vidare så nån lördagstur till lekparken kände vi inte för. Baka bullar är ju en trevlig sysselsättning i gråvädret. Sagt och gjort. Fast lilla fröken E inte alls var samarbetsvillig gav vi oss iväg till affären för att handla bullbakargrejor och lunch och middag och allt möjligt annat. Mitt i handlingen rann orken av mej. Blev dödstrött. Och fick en blixtrande huvudvärk.
Huvudvärk, trött och med en tvåochetthalvtåring på värsta trotshumöret. Man bör välja bort bullbakning eller hur. Men jag hade redan fått en vison:
- Mormors blåbärsbullar. Viskade visonen förföriskt i mitt öra och jag föll som en fura.
Jag släpade hem mina bakgrejor och min trilska unge och drog igång. Blåbärsbullarna ska ha en rätt välmatad vetedeg.En sån med gräddmjölk och ägg. Men mjölken måste jag byta ut. Jag hivade i sojagrädde i stället. Bara ett par deciliter i degvätskan. Mysko deg. Den svalde hur mycket mjöl som helst.Två kilo. Huvudvärken dånade och medan degen jäste skulle jag fixa lunch.
När vi satt och åt sa Jenny:
- Nu svämmar degen över.. Och det gjorde den. Det måste vara den värsta jäsning jag har satt igång någonsin. Långtrådig och konstig såg den ut också.
Den var precis lika klistrig och hemsk som den såg ut. Det blev till att ösa i mängder med mjöl igen och knåda hur länge som helst. Den lilla hjälpbagaren fastnade i degen och grät stora tårar. Huvudvärken drog som en ångvissla genom skallen. I det här läget borde ju verkligheten ha knäckt drömmen. Jag borde ha tagit degeländet och slängt det och lagt ner. Men icke. Med en dåres ensvishet bakar jag vidare.
Fast degen jäste så snabbt att jag inte hann göra i ordning fyllningen. Det var bara att slänga i nåt. Problemet med detta förfarande är att djupfrysta blåbär är förfärligt blöta.
Innan jag hade bakat ut hela eländet var jag trött så jag höll på ramla omkull och hade blivit osams med lilla fröken minst tre gånger. Inte blev det särskilt gott heller. Men blåbärsbullarnagick ner med vispgrädde på.
Nej, mina barn, se verkligheten i vitögat och agera efter den istället för att jaga orealistiska drömmar om Mormors blåbärsbullar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar