Någon tog med mej dit.Denna någon bar mina kläder men red en häst som jag aldrig hade sett och vilka var det som fanns i sänkan långt,långt borta på stäppen. Kanske kom du därifrån. Under överfallet i mörkret lyckades du gömma dej och sedan gav du dej av från denna hemska plats.Men du måste ha färdats åtminstone en halv dagsritt för att nå den plats där jag fann dej. En sån sträcka tar två dagar att gå. Kanske tre för ett litet barn.Vem tog hand om dej under den tiden och varför lämnade de dej så plötsligt.
Om jag bara hade hunnit ta reda på vilket folk de döda tillhörde så hade jag vetat vilket språk jag skulle använda för att kunna ropa på dej men inte ens det visste jag.
Vi hade den eviga rundvandringen med matning en munfull, sova lite, en munfull till dygnet runt. Det fanns allt mindre mat. Jakarna mjölkade inte längre och renköttet var slut. Viltet rörde sej inte alls i kölden så snarorna var tomma. Det blev till att slakta ett par av de magra fåren. De bestod nästan bara av ben och vi kokade buljong på samma ben många gånger för att det skulle räcka länge. Vi gav dej den svaga buljongen med lite jaksmör i men alla blev vi tunnare den vintern, du också. Ett av spädbarnen dog.
När det äntligen började töa och solen värmde lite på eftermiddagarna kom vargarna. De var lika utsvultna som vi och kom ner på stäppen i hopp om att kunna ta några av våra försvagade djur. Vi fick ha vakter ute om nätterna för att försöka skrämma bort dem.
Mitt i allt detta skulle Vindsnabba till att föla. Hon trampade runt hela dagen utan att det hände något. Jag bestämde mej för att vaka över henne på natten. Annars skulle säkert vargarna ta fölet. Jag tog en ylleschal och knöt fast dej på min mage innanför kolten så du inte skulle bli kall.Jag ville inte ha dej på ryggen om vi skulle bli attackerade av vargarna. Det var stjärnklart ute men inte så bitande kallt. Det fanns ett stråk av någonting annat i luften. Något som skulle kunna vara åtminstone ett förebud om vår och värme.
Jag gjorde en liten eld ute hos hästarna och Vindsnabba kom fram och hälsade. Hon blåste och snusade på dej både länge och väl fast fölningen redan hade satt igång. Hon stod och trampade oroligt på stället. Jag stod bredvid och strök henne sakta över halsen. Hela tiden hörde vi vargarna yla på avstånd och jag visste att i samma stund som fölet föddes såskulle vi ha dem över oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar