Kvällen och fullmånen kom. Min kropp var stilla och min själ var full av styrka. De gamla gudarna stod bakom min rygg för att ge mej kraft. Jag kände deras närvaro i den tysta natten.
Gerens dörr gick upp och jag såg fullmånen hänga som en stor bronsbuckla på himlen. Till och med månen höll sej nära i kväll. De var tre som kom. Den gamle hövdingen och den unge hövdingen och Botaren i full mundering med sina fyra renhorn på skallen.
Nej, vänta nu. Det var en till som smög sej in osedd av de andra. Det var Botarens pojke som slank in som en skugga och gömde sej bakom en korg. Fyra kom in men jag tror nog att alla de andra Människorna stod hopträngda utanför dörren för att försöka höra vad som sades.
Jag satt vid elden i mina svarta kläder. Jag hade din kropp i famnen. Jag visste att jag måste skydda den till den dag då din själ kunde återvända. Den böjda dolken låg framför mej och glänste hemlighetsfullt.
Hövdingarna hälsade med böjda huvuden. De fick ingen hälsning tillbaka och ingen inbjudan att sitta ner. Sakta reste jag mej. Dej höll jag på vänstra armen och dolken i den högra. Det här var inte vad de hade väntat sej. Den unge hövdingen som redan då hade stort rykte som krigare backade några steg. Botaren började nervöst att vrida händerna. Det var bara den gamle som höll sej lugn. Han tog ett steg närmare mej och sa med låg röst:
-Gulun, min vän. Inte tänker vi ta barnet ifrån dej med våld. Du har tjänat oss Människor både länge och väl. Inte inte kommer vi hit för att göra dej illa. Men de som står här utanför tror att barnet kom hit med den onda vintern. Att hon är en ond ande som har skickats hit för att förgöra Människornas folk och vi behöver hålla ihop för att överleva de onda tiderna. Vi kan inte låte det här barnet splittra oss och göra att det blir osämja i lägret.
In genom gerens rökhål lyste en enda stjärna. Dess ljus speglades i dolken som jag sakta höjde. Jag såg på den länge innan jag svarade:
- Du är också min vän och Människornas enighet ligger också mej varmt om hjärtat. Även jag känner och vet att det är onda tider då vi alla kommer att prövas. Ni tre som leder Människorna bör därför genast börja lägga råd om hur Människorna ska enas och vara eniga i dessa onda tider i stället för att gå omkring och lyssna på sagor och kärringskvaller.
Botaren tog nu till orda och hans gnälliga röst hördes säkert bra genom den tjocka snön:
- Gulun, Det är ju alldeles omöjligt. Det går ju inte att.. Jag menar slösa mat och bränsle på nån som, på en som inte kommer, som aldrig kommer att vakna mer.
Jag gav honom inte en blick och jag svarade inte. Det blev tyst länge. Stjärnan hade rört sej över rökhålet och dess ljus föll nu på din lilla näsa och dina täta svarta ögonfransar. Du låg så fridfull i min famn. Gudarna knackade mej lätt i ryggen. Nu var avgörandets stund. Undergång eller seger.
Jag sträckte på ryggen och såg strängt på de tre:
- Jag är Gulun.Hittad av Shio. Fostrad till att gå de mörka vägarna. Fostrad att aldrig frukta döden. Det enda jag vill veta är om rådets beslut står fast ?
Jag lyfte nu dolken högt över mitt huvud innan jag fortsatte:
- Om rådets beslut står fast ska jag följa det. Jag ska följa det på detta sätt. Med egen hand skär jag halsen av flickebarnet och sedan offrar jag mej själv på samma sätt. Era fallna krigare kan sedan irra omkring i det stora mörkret utan vägvisare och ni andra kan irra omkring här på marken och beskylla varandra för det dåliga vädret medan flickan och jag sitter hos de varghövdade gudarna.
Den gamle såg på mej och det glittrade lite i hans ögon, kanske var det stjärnljuset som nådde ända dit:
- Vi tre ska i morgon lägga nytt råd, sa han högtidligt, vi önskar dej nu en god natts sömn.
Han böjde på huvudet och gick. Efter honom tumlade de andra två som skrämda renkalvar.
Jag la ner dej under jakfällen. Det susade i mitt huvud och jag var så trött.
- Tänkte du verkligen göra det ?
Pojken stod framför mej. En vindögd liten rackare med en stor glugg i stället för framtänder.
-Ja, suckade jag stilla. Blir jag tvungen så gör jag det, så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar