Pojken hoppade till rejält när jag plötsligt reste mej upp.Jag insåg att han hade suttit en natt och en dag och stirrat på min orörliga kropp. Så tungt kände han ansvaret att väcka mej om det skulle bli problem. Det var nog inte så klokt att lägga ett så stort ansvar på ett barn på bara sex vintrar. Men vem skulla annars ha tagit det ?
Jag ville inte oroa honom med att berätta vad jag hade varit med om men pojken ville berätta. Han berättade att du hade rört de och mumlat en massa och han hade till och med lyckats få dej att svälja en klunk vatten. Men vaknat hade du inte gjort.
- Men hon vaknar nog snart, det vet jag. Sa pojken.
Själv kände jag mej ganska nedslagen. Försöket hade ju inte lyckats alls. Jag hade blivit ledd till en fasans plats med en massa vilsna själar efter människor som hade blivit överfallna och dödade. De stackars själarna hade säkert varit fångna i sin smärta i månader utan att kunna få frid.
Eller var det på något sätt viktigt att jag kom dit ? Vem ledde mej dit egentligen ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar