Ute var det klart månljus och min själ vilade på gerens tovade ulltak för att se. Den spanade vida omkring i det skarpa månljuset. Allt var tomt och stilla alla nattens smådjur höll sej under snöns värmande täcke. Ingenstans fanns det något som kunde vara din själ. Min själ sökte i allt vidare cirklar. Där långt borta åt norr satt en kvinna till häst. Hon var mycket lång. Nej,det var hon inte.Hon hade håret flätat i den höga hårprydnaden. Hon bar stridens svarta klädedräkt. Det var inte jag. Det kanske var en av mina föregångare som hade kommit för att visa mej något. Hon satte hästen i samlad galopp. Den var mycket snabb men min själ kurade ihop sej på hästen bakom hennes rygg. Hästen gnäggade lätt som om den kände mej.
Det bar iväg genom den månljusa natten.Rakt åt norr allt närmare de höga bergen. Hon höll in hästen och föll tillbaka i en vid cirkel över slätten. Runt i samma cirkel red hon varv efter varv. Där vid en sänka är det något som glimmar till. Det är något hotfullt och mörkt som kryper där något som rotar och letar. Jag stiger av hästen och går sakta fram mot sänkan. Det luktar ondska och förruttnelse trots kylan. Det börjar ljusna så jag vågar mej närmare. Det krälar och stinker. Gropen är full av ben och skallar som vargarna hade dragit upp ur snön. De dödas själar krälar omkring i gropen och river och sliter i ben och knotor.De väser och slår åt varandra.De är fula, förvridna och trasiga.
Finns din själ i den här stinkande sörjan så blir det inte lätt att hitta den. Jag ville sjunga dem ner i den eviga vilan men visste inte hur det skulle gå till utan kropp. Jag tänkte på sången som öppnar dödsrikets dörr. Koncentrerade all min styrka på orden och tonerna i sången. I södra kanten av sänkan öppnade sej sakta en nedgång mot underjorden och en del av själarna började dra sej ditåt. Jag gick före dem och ställde mej inne i den mörka gången och fortsatte koncentrera mej på sången som kallar själarna till dödsriket. De vandrade in en efter en och fortsatte stilla neråt. Min själ slank ut. Där utanför öppningen fanns en kvar. Den angrep mej med förtvivlad styrka. Revs och bets. Till slut lyckades jag komma loss och trycka ner själen i öppningen just innan den stängdes. Jag kände mej som om jag hade vandrat i sju dagar utan både mat och vatten. Jag orkade inte ta ett steg till. Tänk om din själ fanns där och jag nu hade skilt den från din kropp för evigt. Jag tänkte på själarna. Fanns det något barn bland dem. Barnasjälar ser ut på ett annat sätt det vet jag. Lite tunnare och vitare mera flytande. Det fanns nog inga barnasjälar där.
Kvinnan på hästen stod där igen. Återigen med ryggen mot mej.Hon var vacker och stark med breda skuldror och rak hållning. Hennes hår var blankt och svart och fyllde hela hårprydnaden. Jag kröp upp på hästen bakom henne och vi gav oss av mot lägret. När vi kom dit var det natt och mörkt. Jag smög in i mörkret och omfamnade min kropp som satt orörlig vid elden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar