Nordöstra Mongoliet10

Den trevliga källen med alla historierna hade tvättat bort en del av misstänksamheten.Många av kvinnorna som var in den kvällen hade nog passat på att ta en titt på dej där du låg. Dagen efter kom unge hövdingens fru med en vackert broderad kolt av vitt renskinn som deras flicka hade haft som liten. Den skulle du få. Det var en gest som värmde och jag tackade henne många gånger. Gamle hövdigens äldsta dotter kom med ett par fina små stövlar av smort jakskinn med hårsidan inåt. Det gjorde mej så glad att jag nästan grät.

Men snart var allt tillbaka vid det gamla. Pojken kom förstås när han kunde smita iväg hemifrån. Han tog hand om matningen ibland så jag fick sova eller titta till Vindsnabba. Maten började bli ett riktigt bekymmer. Stona hade för länge sen slutat att mjölka och nu sinade även fåren. Jakmjölk fanns det bara lite av dessutom var den så kärv i smaken att den nästan inte gick att dricka.Förrådet av torkat renkött var nästan slut.
De två hövdingarna införde ransonering. Var fjärde dag fick var och en jakmjölk. Varje dag en liten näve finskuret torkat kött per person. Rötter, örter och frön hade varje familj sitt eget förråd av hängande i taket . Under den korta sommaren hade inte kvinnorna och barnen hunnit samla så mycket ätbart. Kanske Botaren skulle få rätt.Vi kanske inte hade möjlighet att ge dej mat hela vintern. Å andra sidan var vi nästan 50 människor i lägret din lilla ranson skulle inte göra att maten räckte så mycket bättre åt de andra i alla fall.

En gråmulen dag med vass vind och små hårda snöflingor gick jag ut och tittade till Vindsnabba. När jag var på väg in fick jag se att en av de gamla kvinnorna var på väg ut ur lägrethon var änka efter en tapper krigare som dog för länge,länge sen. HNär jag hade gått en bit till såg jag tre andra gamlingar. De satt i snön en bit väster om lägret. Jag gick in och matade dej . Sedan tog jag den största jakfällen. Jag snodde den om ryggen och gick ut.

Gamlingarna satt kvar mitt i den kalla vinden. Fingrar och kinder hade redan börjat vitna. Jag ställde mej mitt ibland dem och började sjunga den långa sången som följer krigarna på den mörka vägen genom skuggornas dalar. Jag sjöng med stark röst för att höras i vinden och snön:

Jag är Gulun
hittad av Shio från de gula
Som hittades av Hya från Turkmenerna
Som hittades av Ungun från hunnernas stam
som hittades av Aheya från Ugurerna
som hittades av den gamla Mehlo
Som hittades av Qui från Hahn
Som hittades av Hinyin
Som hittades av Elike från öst

Så har vi hittats
Så har vi fostrats
Och lärt oss de urgamla sångerna
om de urgamla gudarna.

De fördes till oss av Levia
med det röda håret
Hon lärde människorna om gudarna
och hur de ska tjänas.
Hon samlade Mäniskorna
hundratals krigare
Följde hennes röda hår
där det flammade över slätten.
De följde det röda håret
i den höga hårprydnaden
det ledde dem genom faror
mot seger

Så ska ni följa min sång
Min sång som ska leda er säkert
genom de kalla döda dalar
där bara mörker bor.
Sången ska leda er ut i ljuset
Ljuset och värmen på andra sidan


Den sista strofen sjöng jag om och om igen. Ända tills de alla var döda. Jag vände och gick in. Jag hade gjort allt jag kunde.