Han såg på mej som om han försökte räkna ut om det var ett bra eller dåligt svar. Månen sken redan in genom rökhålet.Pojken tog muggen och slog i renbuljong och mjölk:
-Sov du, sa han lungt, jag matar henne i natt.
Jag var så trött att hela golvet gick i vågor.Jag föll rakt ner mellan jakfällarna och somnade.
När jag vaknade sken solen in genom rökhålet och pojken satt och pratade med dej så glatt att jag nästan väntade mej att du skulle svara men det gjorde du inte. Du låg lika stilla och blek som förut.Men vad satt han och sa den där ungen.
- Snart ska Vindsnabba föla och då får du säkert fölet. Vindsnabba är den snabbaste hästen som finns säger mamma och fölet blir nog också en riktig fortspringare. Du kommer säkert att vinna alla kapplöpningarna bara du blir frisk snart.
Föla, sa han.Hur länge var det egentligen sen jag tittade till Vindsnabba. Mer än en månad. Kanske närmare två. Jag hade lämnat min häst helt utan tillsyn i denna kalla, snörika vinter. Jag visste inte ens att hon bar ett föl.
För första gången på länge gick jag ut på slätten. Några fötter hade trampat ner snön så det blev en liten stig bort till hästarna och fåren ändå var det svårt att gå. Slätten var så vit att det gjorde ont i ögonen. Himlen var isblå med en dragning åt turkos i öster. Det var isande kallt och nordanvinden drog fram, vass och elak. Det började redan sticka och nypa i kinderna och hakan.
Jag fick ropa på Vindsnabba innan hon kom fram till mej. Hon var mager och buken var stor och spänd. Hennes mörkbruna vinterpäls var iallafall tät och lång men det var svårt för henne att gå i den djupa snön. Fölmagen hängde tung mot skaren och bromsade hennes steg.
Jag lutade pannan mot hennes panna och tänkte:
- Vindsnabba, min vän, kanske vore det bäst om du kastade det här fölet. Du kommer att fara illa och fölet kommer nog att frysa och svälta ihjäl.
Men hos Vindsnabba fanns det bara en lugn förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar